Justitieombudsmannen presenterade verksamhetsberättelsen för 2025 för riksdagen

Riksdagens justitieombudsman Jari Råman presenterade justitieombudsmannens verksamhetsberättelse för år 2025 vid riksdagens plenum den 1 september 2026.

Inspelningen av remissdebatten publiceras på riksdagens webbplats och kan ses där i efterhand.

Justitieombudsmannens presentationsanförande

Riksdagens justitieombudsmans berättelse år 2025 – remissdebatt

Ärade talman! Ärade riksdagsledamöter!

Jag har äran att presentera Riksdagens justitieombudsmans verksamhetsberättelse för 2025. Berättelsen är samtidigt justitieombudsman Petri Jääskeläinens sista. Han innehade ämbetet i nästan ett kvarts sekel, först som biträdande justitieombudsman och senare som justitieombudsman. Jag tillträdde själv ämbetet i början av året. I stället för att här återge berättelsens anföranden och statistik i sin helhet – allt detta finns att läsa i den skriftliga berättelsen – vill jag i mitt anförande lyfta fram tre iakttagelser som enligt min mening bäst beskriver berättelseåret. Jag avslutar med en kort synpunkt på en fråga som har präglat hela min företrädares långa ämbetsperiod.

Den första iakttagelsen gäller det ökade antalet ärenden vid kansliet och vilka konsekvenser det har haft.

Under berättelseåret inkom 7 321 klagomål till justitieombudsmannen. Det är det näst högsta antalet under institutionens 106-åriga historia, efter toppåret under coronapandemin. Antalet klagomål ökade inom nästan alla förvaltningsområden – mest i ärenden som gällde socialvården, polisväsendet och hälso- och sjukvården.

Kansliet klarade den ökade arbetsmängden väl: handläggningstiden förkortades till 74 dagar, vilket är den kortaste på tio år, och målet om en handläggningstid på högst ett år uppnåddes i samtliga ärenden.

Det ökade antalet ärenden får dock konsekvenser. När det kommer in fler klagomål blir utrymmet för tillsyn på eget initiativ mindre. Just inspektioner och egna initiativ är de metoder som gör det möjligt att ingripa i strukturella problem innan de tar sig i uttryck som enskilda klagomål och att få insyn i verksamheter där människor inte kan eller förmår anföra klagomål. Samtidigt höjs oundvikligen tröskeln för att ingripa. Detta måste framöver beaktas, oavsett om ärendet avgörs genom resursfördelning eller prioriteringar – båda är i sista hand val som riksdagen och justitieombudsmannens kansli själva gör.

Den andra iakttagelsen konkretiserar denna fråga: oskäligt långa handläggningstider är ett av de mest genomgående temana i berättelsen.

Av klagomålen under berättelseåret gällde cirka 11 procent (nästan 800) uttryckligen handläggningstiden för ett ärende. Detta är en betydande andel av alla klagomål. Med tanke på att myndigheterna behandlar miljontals ärenden varje år är antalet ändå litet, och klagomålen ger inte anledning att måla upp en alltför dyster bild av situationen.

Problemet är trots det verkligt och inte sporadiskt. I berättelsen konstateras uttryckligen att dröjsmål i handläggningen som strider mot god förvaltning förekommer fortlöpande inom nästan alla förvaltningsområden. Det är inte fråga om ett problem hos en enskild myndighet.

Migrationsverkets långa handläggningstider har redan i flera år funnits med på listan över de tio mest centrala problemen med de grundläggande och mänskliga rättigheterna i Finland. Behandlingen av asyl- och medborgarskapsansökningar är överbelastad och i en del av de granskade fallen har handläggningstiden överskridit den lagstadgade maximitiden med så mycket som ett år.

Men samma fenomen förekommer också på andra håll. Vid hovrätterna, särskilt i Helsingfors, har dröjsmålen fortsatt och de gottgörelser som staten betalat på grund av dröjsmål vid rättegång har ökat jämfört med året innan. Vid inspektioner inom äldreomsorgen har det konstaterats att det fortfarande saknas lagstiftning om användningen och dokumentationen av åtgärder som begränsar självbestämmanderätten. Missförhållanden vid ett enskilt vårdhem har också kunnat fortgå länge innan någon ingripit. Inom barnskyddet kan de barn som har de allra svåraste symtomen i sin tur tvingas vänta flera månader på en lämplig plats för vård utom hemmet, ibland till och med ett år. Det är alltså fråga om ett genomgående fenomen som påverkar vardagen för såväl asylsökande och domstolsklienter som äldre och barn.

Jag vill lyfta fram ett konkret exempel från berättelseåret. Med anledning av ett klagomål som ledde till klander tog biträdande justitieombudsmannen på eget initiativ upp situationen med handläggningstiderna för lönegarantiansökningar vid Sysselsättnings-, utvecklings- och förvaltningscentret (UF-centret) till en mer omfattande granskning – alltså ett fall där en ett enskilt dröjsmål blottlade en mer strukturell anhopning av ärenden. Handläggningstiden hade framför allt förlängts på grund av den anhopning av arbete som det ökade antalet ansökningar hade lett till samt på grund av en organisationsreform. Biträdande justitieombudsmannen fortsätter att följa upp effekterna av de åtgärder för att förkorta handläggningstiderna som arbets- och näringsministeriet redogjort för i sin utredning.

Biträdande justitieombudsman Mikko Sarja behandlar denna fråga ingående i sitt eget anförande i berättelsen under rubriken "Behandling utan dröjsmål som en fråga inom laglighetsövervakningen". Att bedöma handläggningstider hör till justitieombudsmannens traditionella laglighetsövervakningsarbete. I sitt anförande går Sarja igenom de kriterier och metoder som justitieombudsmannen använder för att bedöma om handläggningstiderna är skäliga samt bland annat vilken roll framställningar om gottgörelse för rättskränkningar spelar i dröjsmålsärenden.

Kärnfrågan i anförandet är dock ännu mer principiell. Inom laglighetsövervakningen har bristande resurser traditionellt inte godtagits som skäl för att avvika från de krav som lagen ställer på myndigheterna. Sarja överväger om denna linje borde ändras enbart därför att myndigheterna redan nu de facto kan ha svårt att följa bestämmelserna om handläggningstider och situationen framöver kan bli ännu svårare. Hans svar är nej: eftersom justitieombudsmannens grundlagsenliga uppgift är att övervaka att de grundläggande fri- och rättigheterna tillgodoses, kan justitieombudsmannen inte blunda och ändra sina tolkningar enbart därför att de yttre omständigheterna har blivit svårare, utan att det har skett någon avgörande förändring i själva den rättsliga bedömningen.

Utifrån detta lägger Sarja fram ett konkret förslag: borde det uttryckligen föreskrivas i lag om de allmänna grunder enligt vilka handläggningstidens längd kan anses godtagbar i förvaltningsförfarandet? Då skulle riksdagen själv, när den utövar sin budgetmakt, kunna ta tydlig ställning till vilken betydelse de tillgängliga resurserna ska ha vid bedömningen av om en handläggningstid är godtagbar och när ett dröjsmål enligt lag inte ska anses vara ogrundat. Först efter en sådan lagändring skulle också justitieombudsmannen kunna ompröva sina etablerade tolkningar – inte på grund av förändrade yttre omständigheter utan på grund av en förändrad rättslig bedömningsgrund.

Detta är en fråga som jag hoppas att riksdagen uppmärksammar – både i den diskussion som förs nu utifrån berättelsen och framöver när beslut fattas om resurser.

Den tredje iakttagelsen anknyter till den föregående: digitaliseringens konsekvenser för tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna har kommit för att stanna.

För andra året i rad hade kansliet digitaliseringen av den offentliga förvaltningen och de grundläggande fri- och rättigheterna som särskilt tema. Våra iakttagelser visar att digitaliseringen av tjänsterna har blottlagt nya brister i tjänsterna, särskilt för dem som redan befinner sig i en sårbar ställning – äldre, personer med funktionsnedsättning och personer som saknar förutsättningar eller utrustning för att sköta ärenden elektroniskt.

Samtidigt har EU:s förordning om artificiell intelligens gett justitieombudsmannen en ny roll i tillsynen över de grundläggande rättigheterna när det gäller AI-system med hög risk. Användningen av artificiell intelligens både inom den förvaltning som står under tillsyn och i justitieombudsmannens egen verksamhet kommer under de närmaste åren att kräva ny slags sakkunskap.

Digitaliseringen medför utan tvekan effektivitetsvinster, och artificiell intelligens förväntas också bidra med sådana. Dessa utgör verktyg som åtminstone delvis kan användas för att möta den ovan beskrivna pressen på myndigheternas handläggningstider. När reformer planeras måste man bedöma både hur mycket de påskyndar ärendehanteringen och vilka som riskerar att hamna utanför.

Avslutningsvis vill jag lyfta fram ett tema som har följt med under hela Petri Jääskeläinens långa ämbetsperiod: tryggandet av justitieombudsmannainstitutionens oberoende.

Jääskeläinen behandlar också denna fråga i sitt eget avskedsanförande. Han påminner om att de högsta laglighetsövervakarnas oberoende för närvarande inte uttryckligen regleras i grundlagen, trots att den instans som övervakar de oberoende domstolarnas verksamhet också själv bör vara obestridligen oberoende. Han bedömer att de största hoten mot justitieombudsmannens konstitutionella ställning för närvarande inte kommer från nationellt håll utan från Europeiska unionens direkt tillämpliga lagstiftning. I EU-lagstiftningen identifieras inte alltid en laglighetsövervakare av den typ som Finlands justitieombudsman representerar, med internationellt sett exceptionellt omfattande befogenheter. Till följd av detta kan nationella justitieombudsmän åläggas uppgifter som inte är förenliga med övervakarens oberoende och efterhandsinriktade roll.

Bilden är dock inte entydig: exempelvis har den uppgift enligt EU:s förordning om artificiell intelligens, där justitieombudsmannen har utsetts till tillsynsmyndighet för skyddet av de grundläggande rättigheterna i samband med AI-system med hög risk, bedömts passa väl ihop med justitieombudsmannens nuvarande roll. EU-regleringen kan alltså både stärka och utmana justitieombudsmannens ställning – det avgörande är detaljerna i varje enskild rättsakt, inte EU-regleringen i sig.

Samma tema om oberoende belyses i biträdande justitieombudsman Maija Sakslins anförande om Paris- och Venedigprinciperna. Enligt dessa bör förfarandet för val och utnämning av justitieombudsmannen vara öppnare än i dag och informationen om det spridas bredare för att trygga institutionens oberoende. Sakslin lyfter också fram den internationella utvärderingen 2025, där Finlands nationella människorättsinstitution igen fick den högsta A-statusen, men där det rekommenderas att möjligheten till omval begränsas till en gång – en synpunkt som Jääskeläinen i sitt anförande bemöter med välgrundade motargument utifrån förhållandena i Finland.

Jag ser den diskussion som de för i sina anföranden som ett exempel på hur seriöst institutionen förhåller sig till den kontinuerliga bedömningen av sitt eget oberoende – också när det innebär en kritisk diskussion om de egna förfarandena.

Detta är inte bara en teoretisk fråga. Ju mer komplex den rättsliga regleringsmiljön blir, vare sig det gäller artificiell intelligens, migrationsförvaltning eller något annat område inom EU-rätten, desto viktigare är det att justitieombudsmannens ställning förblir tydlig och konstitutionellt tryggad även i ett samhälle som ständigt förändras. Min företrädare lämnar i detta avseende ämbetet i gott skick, men arbetet är samtidigt inte slutfört: frågan om en övergripande reform av den högsta laglighetsövervakningen är fortfarande öppen, och jag hoppas att riksdagen återkommer till den.

Ärade talman, jag avslutar här min korta översikt. Resten av berättelsen – översikten över institutionens verksamhet 2025, det omfattande huvudavsnittet om tillgodoseendet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna samt berättelsens avslutande huvudavsnitt med en omfattande genomgång enligt ärendegrupp av iakttagelser inom laglighetsövervakningen – överlämnas nu till riksdagen och särskilt grundlagsutskottet för närmare behandling. Jag hoppas att denna berättelse ger riksdagen möjlighet att bedöma lagstiftningens och den offentliga förvaltningens tillstånd samt hur de grundläggande och mänskliga rättigheterna tillgodoses.